Sartre är på drift i vårt kollektiv. Ingen av oss som bor här kan veta var Sartre är för tillfället.
Jag talar inte om den döde filosofen Jean-Paul Sartre. Han är ju död. Jag talar inte om en nu levande person som råkar heta Sartre i efternamn. Inte heller i förnamn, för den delen. Det är inte heller andan eller idéerna efter den döde filosofen som bollas mellan oss på ett franskt ostrukturerat sätt. Inte heller andan eller idéerna efter någon som bara råkar heta Sartre, et cetera.
Jag talar om en bok. En svartpärmad biografi med ”Sartre” i stora gula bokstäver på framsidan. Jag skulle gissa att den är åttahundra sidor tjock. Författarens namn kan jag inte komma ihåg. Om jag visste var boken var skulle jag kunna se efter.
Det började med att Johan kom in på mitt rum med boken i näven. Det var Raulis, men nu ville han göra sig av med den och Johan lät framföra att jag fick den om jag ville ha den. För ett ögonblick var jag svag, okoncentrerad, ouppmärksam. Jag sträckte ut handen och blev stående med denna fullödiga levnadsteckning medan Johan försvann och ägandet och ansvaret förlorade alla konturer.
Jag har hittat Sartre under min huvudkudde och instoppad i en bullpåse på min fryshylla. Jag har gömt Sartre i Raulis tvättkorg och bakom ströbrödspaketet i Johans köksskåp. I ett försök att använda det naturliga kamouflaget ställde jag Sartre i Raulis bokhylla. Snart stod Rauli i min dörröppning med ett snett leende och en blick som sökte efter lagom svåra gömställen.
Jag vet inte om det betyder något att boken handlar om just Sartre. Aragorn dök just upp här och hävdade att ”Varat och intet” handlar om hur filosofen sitter på ett kafé och väntar på en vän. Även om vännen aldrig dyker upp är han hela tiden närvarande genom att påverka hur Sartre beter sig och tänker.
Är det här vad boken innebär för oss? Är den ett ting vars existens tjänar till att förvandla vår fyrarummare genom sin potentiella närvaro? Varje skrymsle har blivit ett tänkbart gömställe.
Nej, jag släpper det lilla jag vet om existentialismen. Titta på vad som faktiskt händer. Antag att Johan hittar boken på sitt rum, bakom nintendomaskinen, fastknuten i handkontrollens utdragna sladd. Istället för att hojta ut sin upptäckt kan han smyga ner den min strumplåda. Rauli, som gömde boken hos Johan, vet inte längre var den är. Jag har inte vetat på länge. Och Johan kan inte vara säker på om den är kvar där han lagt den eller om jag gömt den i fickan på Raulis regnrock i hallskåpet.
Utan att boken har en egen vilja har den förvandlats till något som är bortanför vår överblick och kontroll. Den förser oss med muntra överraskningar, låter oss se vår omgivning på nya sätt och påminner om att det händer saker i vårt eget hem, i våra egna liv, som vi inte känner till. Vi kan inte planera för boken, men när den dyker upp tvingas vi ta ansvar för dess närmaste öde.
Vad skulle Sartre säga?
Texten publicerades i Upsala Nya Tidning den 18/11 -03. I skrivande stund har Sartre passerat ytterligare tre gömställen, inklusive Raulis ökenråttors bur, min reporterväska och Johans jackficka.
