En natt fick min tankevärld besök av en barbar. Jag hoppades att jag skulle kunna ignorera honom och fortsatte med mitt skrivande, men han rasslade med sina historiskt felaktiga ringbrynjefragment, luktade hästsvett och var i största allmänhet en mycket störande produkt av min ungdoms fascination inför valda delar av populärkulturen.
”De självupplösande stygnen i min lever”, tänkte jag, för jag satt och arbetade på en dikt. Barbaren svingade sitt bredsvärd hit och dit och till slut slog han sönder en saftkanna som stod på skrivbordet. Det rann ut päronsaft över mina handskrivna anteckningar och löste upp bläcket i mina ”Delar av mig själv, katalogiserade och förvarade i vämjeliga lådor” och ”skitjobbiga stämplar på min tunga och mina handflator”. Jag blev irriterad. Händelsen var visserligen helt imaginär, men jag hade fått nog och baxade ut inkräktaren. Barbaren hade femtio kilo muskler mer än jag, men det var ändå jag som fanns på riktigt.
En vecka senare återvände han. Han mumlade ett par enstaviga namn på kärva krigsgudar och klev in över tröskeln. Jag störtade upp och beväpnade mig med tanken på min blivande diktsamling, och med bokens hörn tryckt mot barbarens solar plexus motade jag ut honom. Han grep efter dörrkarmarna och pressade fram några tafatta stridsrop, men jag slog honom i hans ärrade, väderbitna ansikte med en inställsam recension i Sydsvenskan. Till slut lufsade han iväg ut i trapphuset. Hans leriga fotspår på hallgolvet fick mig att misstänka att jag inte blivit av med honom för gott.
Den tredje gången var jag beredd. Jag hade föreställt mig ett brett stenvalv intill min bokhylla, med kondensvatten och slem rinnande ner efter den mörka graniten. En trappa som var sliten efter tidsåldrars användning sänkte sig mot en långsmal hall som försvann i fackeldunklet. Från dörrar och gallergluggar längs hallen steg hummandet av ohälsosamma sekterister, torterades skrik och gurglandet av kedjade urtidsdjur, allt blandat med susandet från min ordbehandlare.
Barbaren klampade in, frustande: ”Guld! Blod!” Jag greppade honom vid armbågen med en vinternarig, civiliserad hand, och ledde honom till trappan. ”Vid Blorg!” skrek han och rusade ner i den osannolika miljön. Jag tyckte mig kunna se att han högg huvudet av en vakt långt borta i stenhallen, och sedan var han borta.
Tills vidare har jag hängt ett lakan för stenvalvet.
Barbar utgjorde min spalt i Norrlands Varjehanda nr 4 1998.
