Den senaste tiden tycks jag ha varit föremål för egendomliga rykten i mina bekantskapskretsar. Det besvärar mig. Andras bild av mig är en del av min identitet. Man vill ju att det ska vara rätt.
Jag var på en lägenhetsfest i fredags och satt uttråkad på golvet, omgiven av vinlådor och popcornrester. En kollektivkompis före detta elevs kusin trillade ur ett samtal på min vänstra sida och jag passade på att sträcka fram en hand.
”Daniel”, sade jag.
”Jag vet vem du är”, sade hon. ”Du är narcissist med multipla personligheter. Du har sparkat en främmande tonåring i huvudet, du missköter dina krukväxter och har aldrig varit i Norge.”
Jag försökte förklara att så gör man på karatetävlingar i tonåren och att jag minsann inte har några levande krukväxter. Hon reste sig och jag hojtade efter henne att jag alltid varit i Norge. Jag hann aldrig fråga vem hon hört dessa uppgifter av.
I lördags ringde jag runt. Brynjöns hade hört samma saker som tjejen på festen, fast han visste inte när eller av vem.
”Vaddå, det har man ju hört”, sade han. ”Jävla blomplågare.”
Tröldvig, å andra sidan, kände inte igen något av detta. Det lugnade mig och snart pratade vi om annat. I tjugo minuter fick jag höra om hennes relationsproblem och nyskrivna fantasyroman. Vi var i färd med att lägga på när hon kastade mig in i förvirring och misstro igen.
”Du, förresten”, sade hon. ”Jag kan ju passa att fråga. Jag har hört lite andra saker.”
”Va?”
”Är det sant att du ska flytta till Kalifornien?”
”Kalifornien?”
”Ja, du ska flytta dit och bli författare. Och så säger de att du är deprimerad och att du börjat träna afrobrasiliansk kampdans.”
Jag la på och andades djupt. Inte Tröldvig också. Med svett klibbande mot bröstet slog jag numret till Flörpi. Hon hummade åt allt jag sa. Det var först när jag berättade att jag funderade på att skriva om det här i en krönika som hon reagerade:
”Skriver du om mig då?”
”Herregud, Flörpi! Nej!”
”Om du skriver om mig kan du väl ge mig ett snyggt namn?”
”Vad menar du?”
”De säger att du har en sinnessjuk smak när du fingerar namn. Sinnessjuk. Som det där jävla tornet du bygger i din trädgård. Upp till Gud, säger de.”
Det här var i helgen och jag försöker fortfarande förstå. Just nu sitter jag i trädgården och dinglar med benen över kanten till schaktet jag gräver. Det mesta av det här är nonsens. Jag kan inte påstå annat. Samtidigt undrar jag: Varifrån kommer bilden av oss? Vilket ansvar har vi själva?
Jag stirrar ner i mörkret. Det är februarikallt. Är jordens
medelpunkt en hård kärna eller en boll av vältrande magma?
Var med i Upsala Nya Tidning den 10 februari 2004.
