Det är innan gryningen. Ingen har passerat här sedan snön föll. I mjuka, vita linjer täcker den vägen, höjer sig mot parkerade bilars navkapslar och brer ut sig över deras tak på det sätt den landat eller strukits på plats av vinden. Någon har haft kärvapenkrig och askan efter brända städer stänger ute solljuset och ger oss vinter.
En människogestalt står i en port och väntar förgäves. Intill ligger döda familjemedlemmar svepta i sina lakan. De vaccinerade sopåkarna kommer aldrig.
Tidningarna jag är här för att dela ut talar fortfarande om kroppar som dras fram ur gyttjan på andra sidan jorden, två månader efter att kontinentplattorna sagt sitt. Jag tänker på kartbilden med en prick som cirklar brer ut sig kring. Som ringar på vattnet. Allt land och hav jag någonsin sett skulle enkelt få plats innanför någon av de minsta cirklarna. Det krävs en civilisation som kan se världen från ovan för att över huvud taget kunna skapa en sådan bild. Jag vet inte vad som krävs för att jag ska kunna förstå den.
Vi upplever världens undergång. Låt oss bortse från vår kunskaper om alla krig och naturkatastrofer som genom historien tagit hundratusentals och miljontals liv utan att det betytt slutet på mänskligheten. Strunta i all erfarenhet som säger att vinter följs av vår. Låtsas att jag inte blåljög nyss när jag skrev som om apokalypsens ryttare redan kommit med svampmoln och fågelinfluensa.
Själv kan jag inte låta bli. Just nu är det för lätt att se verkligheten som ett storslaget collage av förödelse och risker. Inte för att jag vet något med säkerhet om hur vi ligger till i jämförelse med vad som drabbat oss under tidigare vintrar och tidigare generationer. Det handlar om en känsla som skapas av siffror, bilder och associationer. Allt brunt på den här kartan motsvarar stormfälld skog. Kan du föreställa dig det? Hur många hundra meter i sekunden sa du att vågen rörde sig med? Har du läst den där pestboken av Stephen King? Hur har du tänkt dig istidens början?
Jag vet att jag borde uppleva medkänsla och inte fascination inför att vågen nådde ända till Afrikas kust och dödade människor där. Jag borde inte skratta när jag hör om en väns vän som satt i en småländsk stuga och eldade tjugo timmar om dygnet för att överleva medan grannarnas hus stod övergivna. Jag borde inte koppla ihop de här olika sakerna.
Jag kan tänka ut två typer av ursäkter. För det första:
Som liten var jag rädd för atombomben. Om någon hade frågat
mig vid början av åttiotalet hur jag bedömde risken för
kärnvapenkrig inom tjugofem år, hade jag kanske sagt femtio procent.
Men jag fick växa upp och nu har jag rätt att skratta. För
det andra: Se på den där raden av bilar, täckta av orörd
snö. Är det inte skitsnyggt?
Texten publicerades i Upsala Nya Tidning den 7 mars 2005.
