Först vill jag säga att marknadsekonomin har goda sidor och medger att reklam fyller en funktion för att presentera nya produkter.
Dessutom är reklamen intressant. Tänk: ”Arbeta hela dagen, se på TV hela natten” och ”Polsk buskis kan inte beskrivas. Den måste ses”.
Tänk på hur en kreativ, självständig människa har hittat ett lufthål i sitt uppdrag med hjälp av ironin ”Stil är att klä sig efter eget huvud” till bilden av två uniformerade fotomodeller. Tänk på hur reklamares personliga tankelekar kan komma fram, som att norrländska dansbandsmusiker är sig själva medan norrländska satanistrockare inte är det. Tänk på hur du skrattat. Tänk på hur du pratat om reklam. Tänk på Roy Andersson.
Sen vill jag säga att reklamen är ett övergrepp, ett medvetet försök till hjärntvätt. Någon satsar pengar på att din vilja, din själ ska påverkas. Inte med syftet att få dig att må bättre, inte så att du blir klokare eller kunnigare, utan för att få dina pengar eller vinna din sympati för någon skamlös lobbygrupps gyttjiga syften.
Reklamen säger att norrlänningar har keps och att stockholmare inte är sig själva. Reklamen säger att en kurvig oskuld skulle man ha, och att alla skattepengar går i Ringholms egen ficka. Reklamen säger att tråkiga svenskar är tråkigare än roliga falcondrickande bayrare.
Åtminstone i teorin kan du undvika rätt mycket reklam genom att stänga av, ignorera, komma sent till bion, ha en lapp på dörren. Fast när du står i busskuren och promenerar på gågatan blir du hånad av affischer bakom glas, och du förväntas acceptera det bara för att någon haft råd med kampanjen.
Mitt konkreta förslag:
Tillåt reklamaffisher, ja naturligtvis. Reklamen fyller en funktion och är intressant.
Reklamen är ett övergrepp. Nej, inte nödvändigtvis.
Reklamen kan vara en provokation, en sån som skapar reaktioner.
Sluta glasa in skiten. Gör oss lagliga. Ge oss en hederlig chans
att svara.
Texten var med i Norrlands Varjehanda nr 6/01. Exemplen åldras men förslaget kvarstår.
