Jag fick ett klumpigt kuvert med posten idag. Det låg på hallmattan när jag vinglade förbi till badrummet. Vid mitt frukostte öppnade jag det. Ett fransigt vaxduksblock i A5-format, ett sånt som har svarta pärmar och röda kanter på bladen. Linjerat, fullskrivet med handstilar och pennor som varierade från ord till ord. Första sidan bar rubriken: INSTRUKTIONER TILL DANIEL BERNHOFF FÖR HUR HAN SKA RÄDDA VÄRLDEN.
”Rädda världen själv, din jävel”, tänkte jag och drack en klunk. Socker hade behövts, eftersom jag åt messmörsmackor. För kontrastens skull, alltså. En del människor säger att messmör smakar sött. Messmör smakar messmör. Jag läste vidare.
Till att börja med förklarade texten hur den uppstått och hamnat hos mig. Detta häfte hade tydligten under det senaste halvseklet legat och skräpat på tusentals busstationer och krogar, i privata lägenheter under fester och bredvid gästboken i landets universitetsbibliotek. Genom att människor slumpmässigt skrivit ord för att pröva sina pennor innan de skrivit något viktigt, genom att de experimenterat med stavning eller demonstrerat sina handstilar för varandra hade en sammanhängande text upptstått av ren statistisk osannolikhet. På motsvarande sätt hade häftet hamnat i kuvert, blivit frankerat, adresserat till mig och postat.
Häftet förklarade också att det var en mänsklig artefakt som genom en naturens och kulturens mekanism, utan inblandning av gudomligheter, uppstod närhelst möjligheten fanns att en enskild individ kunde rädda världen. Detta var första gången det hänt. Jag drack en klunk till.
Fan också. Jag reste mig, hämtade sockerskålen och öste i en sked, så när som på en gnutta som jag hällde tillbaka. Sen ångrade jag mig och tog upp en ny gnutta och ströade ner den i teet medelst små knackningar på skedskaftet.
Det tycktes finnas olika sätt att rädda världen. Det gällde att ha kostym, mantel och trikåer, eller stora, håriga fötter, samt att klättra uppför fasader, slänga smycken i vulkaner och skjuta skurkar med ljuddämpare så att det låter ”tjum! tjum!”. Det tycktes också finnas möjlighet att starta en politisk-religiös sekt som jag efter hand skulle inlemma samtliga människor i. Slutligen erbjöds alternativet att utnyttja så mycket medialt utrymme jag kunde uppbåda för att sprida ideer för en hållbar framtid. Jag tog en tugga av messmörsmackan.
Innehållsdeklarationen talar om en ganska liten andel socker, och ännu mindre fett. Frågan är fortfarande hur mycket kalorier messmör egentligen innehåller. Denna okända andel plus sockret i teet kunde ju bli en del. Jag kände på mitt magfläsk. Med gurka på mackorna skulle jag kunna få mer bukfylla och samtidigt uppnå godare smak genom kontrastverkan. En del människor påstår att gurka smakar messmör.
Jag reste mig igen, gick till kylen, tog fram en gurka, sköljde och skivade lagom mycket av den, lade skivorna på mina messmörsmackor och kunde till slut avnjuta en god, fräsch, mättande frukost.
Åh, förresten. Visa respekt. Sätt utveckling av din personlighet och dina kunskaper framför materiell standard. Uppriktighet är bättre än pondus. Makt medför ansvar. Att ta ställning är inte nödvädigtvis gott.
Texten publicerades i Norrlands Varjehanda nr 4/02.
