Intressant, Karin!
Som jag ser det är formlerna som finns den bästa anledningen att skriva genrelitteratur. De fungerar som en mall som dina läsare kommer att jämföra din text med, och dina avvikelser från mallen är det som gör din odöda karaktär spännande.
Jag tänker att det är ungefär som att skriva en schlager. En bra schlager är inte en som kastar alla konventioner om verser, stick och tonartshöjningar överbord, utan en som hittar en spännande balans mellan att uppfylla förväntningar och att bryta mot dem.
Eller ett mer litterärt exempel: I blankvers består varje rad
av fem jamber. Det betyder inte att den perfekta blankversraden med fördel
uttalas med en stark betoning av varannan stavelse. Det som gör bunden
vers intressant är
att det finns en spänningsgenererande skillnad mellan det metriska schemat
och hur texten låter när man uttalar texten på ett någorlunda
naturligt sätt.
Tänk på raden "to be or not to be, that is the question". Om du uttalar den väldigt rytmiskt blir det onaturligt och töntigt, men med ett mer naturligt uttal blir versmåttet som ligger i bakgrunden något som ger raden mer tyngd och skönhet.
Tillbaka till fantastiken:
De formler och formelbrott som finns i fantastisk litteratur handlar om så mycket mer än bara estetisk spänning mellan norm och enskild text. Formlerna bygger på tradition, mytologi och symbolik. När du använder dem förhåller du dig till människors rädslor, förväntningar och sätt att se på verkligheten. En avvikelse från normen kan ge intressanta symboliska betydelser som man för allt i världen inte behöver vara medveten om själv som textens författare.
Jag kanske låter som om jag tycker att man måste kunna alla konventioner när det gäller odöda för att skriva om dem. Näe, det beror väl på hur orienterad läsaren är i formlerna och hur mycket de uppskattar lek kontra allvarliga rysningar i skräckgenren.
Jag tänker också att hur väl du etablerar din egen texts regler avgör hur mycket det är genrelitteratur. Om texten fokuserar helt på den känslomässiga sidan av mötet med en död anhörig behöver vi inte veta om den döda drivs tillbaka av kors, solljus och vitlök eller om man måste hugga huvudet av den. Kanske kan du också få gå med i Författarförbundet med lite tur.
Det är roligt med formler och regler och hur de används. Varenda modern vampyrfilm innehåller någon form av presentation av vilka regler som gäller just här. Hur förhåller man sig till exempel till religiösa symboler som vapen mot vampyrer när publiken ofta är sekulär och inte har något särskilt förhållande till kors och vigvatten i verkligheten?
I Dracula 2000 försöker någon avvärja en vampyr med ett kors, varvid vampyren, oberörd, säger "I'm an atheist". I Bladefilmerna, som är actionäventyr som tar sig själva på visst allvar, funkar inte kors och vigvatten, men däremot silver, vitlök och solljus, alltså saker som har särskilda fysiska och kemiska egenskaper snarare än religiösa.
I Buffy the Vampire Slayer, som (bland många andra saker) är en komediserie fungerar kors och vigvatten utmärkt. Det hör helt enkelt till den regeluppsättning som etableras och som används som redskap för att skapa spännande handling eller intressanta metaforer för personlig utveckling, konflikter mellan motsägelsefulla känslor och annat som inte behöver har några religiösa övertoner. Ibland är det på allvar och ibland är det en lek med det konkreta och det bildliga.
Som när Buffy tidigt i serien brottas med sin förälskelse till vampyren Angel. Hon bestämmer sig för att det är bäst att inte, så hon kysser honom farväl och säger "It hurs". Han svarar bara "yes", och när Buffy lämnar bilden får vi se att Angel har ett märke efter hennes krucifix inbränt vid halsgropen.
Det här är redan långt, men jag vill ändå passa på att säga nåt om formelhanteringen i den första Resident Evil-filmen. Många gillar den inte. Skådespeleriet är väl inte mycket att hurra för, men bortsett från det hänger det nog mycket på ens förhållande till zombie- science fiction- och skräckklyschor.
Själv tycker jag att det är en hejdlöst mustig blandning när hjältarna tagit sig fram till hjärtat av det underjordiska forskningskomplexen där något gått mycket, mycket fel. De möts av den artificiella intelligensen The Red Queen (anspelning på Alice i underlandet) som manifesterar sig som ett rött, flimrande hologram (sf-klyscha) av en liten flicka. Här har vi alltså skräckklyschan Das fremde Kind, men det räcker inte: Precis som många amerikanska filmskurkar talar hon brittisk engelska! Och till det här markerar filmen en humoristisk distans samtidigt som detaljerna förankras i den här filmens värld genom att någon säger att hologramflickan modellerats efter AI-programmerarens dotter.
När The Red Queen berättar för hjältarna hur zombierna fungerar är det med det vetenskapliga mumbojumbo som också hör till sf-skräckgenren, och som kan vara usel eller lysande allt efter genomförande. Här får vi en lång utläggning med ett akademiskt-medicinskt språkbruk om hur döda kroppars naglar och hår fortsätter att växa, och att en människa som återuppväckts med the T-virus bara har kvar sin mest grundläggande drift: hunger. Man ska förstöra dem genom något i stil med "causing severe trauma to the brain or the top spinal column", varpå en av hjältarna himlar med ögonen och säger "shoot them in the head". Jepp, här har vi för en gångs skull en zombiefilmskaraktär som har sett zombiefilmer.
Hehe, och nu kommer jag att tänka på Buffy igen. Zombier förekommer i stort sett inte i serien, men de nämns vid ett par tillfällen: "Zombies don't eat brains. It's a common misconception". Återigen: Serien vet att den leker med regler.
Det här blev långt, och jag vet inte hur mycket nytta du har av det jag skriver. Själv är jag glad över tillfället att bre ut mig om mina tankar om formler.
Mina exempel kommer från filmer och en teveserie. Av dem rekommenderas Buffy varmt, och Resident Evil om du ser den med rätt förväntningar. Bladefilmerna tar jag inget ansvar för. Dracula 2000 tänker jag på som dålig.
Jag är säker på att många, kanske de flesta andra på
den här listan kan bidra med tips om stilbildande litteratur. Själv
tänker jag bara hänvisa till en litteraturteoretisk text: John G.
Cawelti; Adventure, Mystery and romance.
Formula stories as Art and Popular Culture; Chicago & London 1976. Jag
har ingen aning om hur du lättast får tag på den om du skulle
vilja gå så långt.
Tack för mig,
/Daniel
PS. Apropå formler: Är det nån annan än jag som tycker
att det är konstigt att västerländsk musik så hårt
favoriserar rena toner? Varför är rena toner så mycket bättre
än falska att de senare inte får användas alls? Är det
nån som har några bra exempel på hur falska toner används
medvetet (inte parodiskt) i modern populärmusik? Kan man säga att
artister med dåliga sångröster (till exempel Nick Cave) låter
mer spännande än de som sätter alla toner rätt, eller
är det bara en brist?
