Vid jämna födelsedagar ger matematiken oss skäl att överblicka våra liv, våra karriärer och relationer, våra drömmar, den ungdom som flytt och den ungdom vi har kvar.
I förrgår joggade jag i Pildammsparken i Malmö, där jag bor nu. Jag hade en klubboverall från min tid på Tornion Karate-do Ryhmä 1990-92, mitt under kampsportsboomen. Vi var ett gäng grabbar från Haparanda som cyklade över gränsen till Finland för att lära oss mystiska stridstekniker. Vi duschade i finskt, iskallt vatten och gissade på högst några månader tills vi skulle kunna gå ner i spagat.
En av tröjorna jag hade under är tajt, indiegrön och med fartränder. Den köpte jag till en fest på tema yttre rymden vid mitten av nittiotalet. Strålpistol och påklistrade gradbeteckningsstjärnor hörde till. Då var jag ung.
När jag köpte klubboverallen var jag en krigare, en trimmad ninja som tränade för en hypotetisk möjlighet att besegra horder av anfallande skurkar, eller kanske för att vinna tävlingar. När jag köpte Star Trek-tröjan hade jag en kropp som inte skämdes i den. Nu joggade jag med en önskan om att min mage inte ska bukta ut som en medicinboll från forntidens skolgymnastik.
Skorna börjar gå sönder, de är tio år gamla. Magen är trettio år nu på lördag.
När jag var tjugo drömde jag om att bli speldesigner och kunde föräta mig på marängsviss flera gånger i veckan utan fruktan. Mina korridorgrannar vämjdes och imponerades.
Idag har jag en bunt visitkort som det står ”game designer” på liggande här nånstans. Och för mindre än ett år sedan tog jag mig uppför barn- och ungdomsväggen på en klätterkurs jag fått i tjugonioårspresent.
Jag har varken hustru, bil eller radhus. Fast anställning har jag inte haft på sexton månader. Jag bor i ett olivgrönt, dåligt dammsuget rum i ett kollektiv. Min vanligaste lunchmat är snabbmakaroner och ost, och därnäst en bakad potatis på Ölcaféet strax intill Möllevångstorget, Sveriges farligaste plats. Huka er, åttiotalister!
När jag sprungit tre varv runt dammen stannade jag. Det var natt och gässen låg utströdda som kacklande klumpar på isen. Mina knän smärtade och mina gamla skor hade gett mig skavsår.
Det var skönt att stretcha en smula på plats. Jag är med i nittiogradersklubben nu. Det kräver en förklaring: När man går ner fullständigt i spagat eller split beskriver benen en vinkel på hundraåttio grader.
På hemvägen kyldes min svett ner och jag gick med armarna hårt korsade mot mitt frusna, klubboverallsklädda bröst. Senare tinade jag upp under duschen i mitt möglande kollektivbadrum.
Trettio. Helt okej, säger jag.
Den här texten var min debutkrönika i Upsala Nya Tidning den 25 februari 2003. Idag är jag ännu äldre och ännu mer okej.
