Jag hoppas att jag inte är för personlig nu. Det är så att en kvinnlig bekant nyligen förklarade sin kärlek för mig.
”Daniel”, sa hon. ”Om jag skulle behöva dela mitt liv med nån skulle det vara med dig. Förstår du vad jag säger?”
Jag vill förresten kommentera det här med att hela scenariot skulle ligga farligt nära önsketänkande om det inte var sant.
Hon sa så. Jag kunde vara uppriktig och säga: ”Jag har inte längtat efter att vara tillsammans med dig”, och sen skulle jag lämna rummet för att det inte fanns något annat att göra.
Jag kunde vara uppriktig och säga: ”Uppriktigt sagt, det ger mig en kick att du säger sådär, men det här är inte bra. Du känner mer än jag, och jag kommer att krossa ditt hjärta.”
Jag kunde också ge henne en uppriktig operakyss, alltså så att hon svävade tryggt i mina taniga poetarnar, och sen skulle vi bli ett par, och jag skulle krossa hennes hjärta. Och fyrtio år senare skulle jag säga: ”Barn, vid slutet av nittonhundratalet, innan jag träffade er mormor, var jag tillsammans med en kvinna som hette... Vid slutet av nittonhundratalet var jag ihop med...”
”Morfar är seni-il”, skulle barnbarnen säga, uppriktigt, och sen skulle de springa iväg medan de slog på varandra med leksaker av flytande metall.
Eller så kunde jag säga: ”Jag har faktiskt inga starka känslor för dig, men om vi prövade att träffas under romantiska former vore det osannolikt om mitt taniga poethjärta inte började slå för dig så småningom”, och då hade jag varit ärlig.
Just vid det här tillfället önskade jag för första
gången i mitt liv att min far varit en amerikansk filmpappa, en sådan
som någon gång sagt: ”Min son, om en kvinna nån gång
förklarar sin kärlek för dig-”, och sedan skulle han
ha gett mig det perfekta rådet på haparandasvenska med hollywoodbrytning.
Nej, det jag sa var: ”Jag förstår inte.”
Sedan kom det in folk i rummet och slog mig kamratligt och frågade
henne om vad som skulle hända imorron, och vi har inte pratat mer om
det här.
Den här var på min spalt i Norrlands Varjehanda nr 9 1998.
