Jag har en kompis som är besatt av tanken på att det är förbjudet att knulla på hotell om man inte är gifta.
”Vem fan ligger bakom det? Regeringen? Hotellbranchen? Kristdemokraterna? Försäkringsbolagen? Eller är det en medeltida kvarleva som vi är för dumma för att avskaffa? Som om det inte var svårt nog att få till det ändå! Jag menar, vad är det för jävla puritanskt förmynderi? Ska vuxna människor som har bott ihop i många år plötsligt inte få göra det? Eller de som inte har möjlighet att träffas på andra sätt, är de hänvisade till vackert platonska förhållanden? Och allvarligt talat, om jag raggar upp en främling i hotellbaren, vem har rätt att säga att vi inte får ligga med varandra?”
Här brukar jag säga åt honom att det där stämmer ju inte. Man får visst knulla på hotell. Det är antagligen ganska många som har gjort det. Då stirrar han alltid på mig som om han vandrat i decennier genom ett helvete av självförebråelse, förnedring och förluster, och han svarar:
”Jag önskar att det var som du säger.”
Och det här får mig alltid att tänka på den vackra Petronella som jag delade nattåg med för fyra somrar sen. Vi satt på varsin sida om ett armstöd, sömniga och längtansfulla genom hela Norrland, och vi skiljdes åt i Boden, men hon återvände med en bucklig sommarjobbsbil när jag satt och väntade på min förbindelse, och vi stod intill varandra en lång stund på stationstrappan.
Jag skrev det sen i ett mejl som nu har försvunnit på något indraget hotmailkonto:
”Jag skulle ha lutat mig fram för att kyssa dig, och när du ryggade tillbaka av överraskning eller av förnuft skulle jag ha lett som en vampyr och sagt att jag inte ångrade att jag försökte.”
Så här är det. Från varje ögonblick slår det ut regnbågsskimrande plymer av förgrenande, oförverkligade möjligheter. De växer ur vägval, missade hälsningar och varje gång det var nära. Vad hade hänt om inte? Vad hade hänt om?
Sånt här gör mig ledsen, och då ska ni också
vara ledsna. Ikväll gråter vi oss rödögda och snoriga
för alla fartyg som gått i kvav, för alla böcker i Alexandria,
för alla indragna hotmailkonton, för alla gånger jag inte
kysste Petronella ens på kinden, och för alla gånger du inte
knullade på hotell för att du trodde att det var förbjudet.
Den här var med i Upsala Nya Tidning den 19/10 2004.
Förlåt mig, Petronella.
