Hos J K Rowling och Anne Rice är världen delad i en invigd elit och den ovetande massan. I min tv-serie, däremot, vet en knapp majoritet vad som händer bakom kulisserna, och de ser på resten av mänskligheten med förakt, medlidande eller likgiltighet.
Vår hjälte är oinvigd till en början. Han läser litteratur-vetenskap, skriver arga insändare, hänger på krogen, reser till Teneriffa, har en flickvän och gör slut. I pilotavsnittet anar han att det varken är mobbing eller presentplaner som gör att folk blir tysta när han kommer in i rummet. Snart börjar han lära sig var svulstiga marmorsalar döljer sig bakom personalmärkta dörrar, vilka vägar i sjukhuskulvertarna som leder till laboratorier där gudar odlas i vattentankar och vilka avfarter man ska ta från motorvägarna för att nå gläntor där det pågår människooffer och ambrosiadrogade orgier.
Vi får se vår hjälte sitta ihopkrupen nattetid i sidenmantel i paleolitiska palatsruiner på den skånska landsbygden. Vi får se honom göra upp i tvekamper med träklubbor på banken efter tre och stå naken men maskerad i en tusenhövdad talkör och förhandla i korus om sin klans revirgränser.
För de invigda är delade i klaner, och vår hjälte hinner vara spion, general och förrädare i deras etikettsstyrda krig. Ibland går fronten tvärs igenom ett bemanningsföretag, en universitetsinstitution eller idrottsförening, och mitt bland de stridande lever de fortfarande oinvigda som hjälten längtar efter att få tillhöra igen.
Serien ska gå i fem år och jag ska göra paralleller till verklighetens frimurarordnar, lajvrollspelare och en indelning av mänskligheten i de som har och inte har ett vidlyftigt sexliv.
Jag ska leka med bruten kronologi, hypotetiska händelseförlopp, subjektiva skildringar och pastischer. Alla svenska kändisar ska vara med, och Athony Hopkins och Christian Bale och Alyson Hannigan, men inte Sean Connery eller Tom Cruise.
Och jag ska ha gästregissörer som Lars von Trier och Renny Harlin och Daniel Alfredsson. Och Peter Jackson med alla specialeffekter, men inte Steven Spielberg, och jag ska ha bröderna Wachowski och bröderna Coen och de där ryssarna som gjorde Nattväktaren, och John Woo med tusen vita duvor i slow motion, och kom ihåg att det var här ni hörde det först.
Ursprungsversionen av den här texten hade jag i Upsala Nya Tidning den 30 maj 2005. Den här versionen ligger närmare det jag läste på poesibingon på Hedmanska gården sommaren 2006.
