Du skriver felstavade könsord i frosten på främmande bilfönster. Du föraktar knyttet och skruttet så att alla känner till det, och dina kollektivkompisar säger att du sjunger Balls to the Wall i duschen. Men du står i din galet stora regnrock och förnekar. Du lägger handen för långt ner på min baksida och kallar mig ”baby”, och anklagar mig för att tycka om filmvåld och för att vara en sopa på Kubb och HTML. Och under de kommande dagarna fixar min magsyra inte ens välling för sexmånaders bebisar. Jag vankar från hall till kök till hall till mitt sovrum till hallen igen, och jag undrar om du kan ha tagit mina mess på fel sätt.
Det ska vara så här. Kärleken tar ifrån oss våra själar och vår frihet och ger oss ingenting annat än kärlek tillbaka. Acceptera och uppskatta det. Nej, jag tycker inte om kärleken, men jag vill ha den. Jag vill ha bredband. Och månadslön. Och kärlek.
Sen måste det ha hänt nåt. Ett slumpmässigt återseende. En bordsplacering. En festival, en lägenhetsfest, en låda vin, en soffplats vid rätt tillfälle, en gemensam bekant som tycker om att pussla. En känsla av att vi inte har något att förlora.
Det blir så att vi sitter med levande ljus och rör vid varandras fingertoppar, och det är starka krafter som påverkar oss. Det kommer från miljoner generationer av toffeldjur och amfibier och namnlösa däggdjur, och det kommer från Kalifornien och Tove Jansson. Det kommer från våra barndomar och det kommer från våra svettkörtlar, våra hjärtfrekvenser och våra genitalier.
Vi utnyttjar samvetslöst bieffekterna av den här artens fortplantningsmetoder och vi utnyttjar våra berörings-nervceller samtidigt som vi försöker glömma att vi är utbytbara.
Vi är utbytbara mot varsitt knippe döda, tvärstrimmiga hjärtmuskelceller och varsitt nytt, vackert ansikte. Hade jag inte dig hade jag kanske någon annan, och det gör både dig och denna andra tunnare.
Dessutom: Hade du inte mig hade du kanske någon annan.
Vi är aldrig helt rätt för varandra. Blir den logiska följdsatsen att vi inte kan vara helt fel?
Men du är här nu. Jag vet bättre, men jag hoppas ändå att det finns ett sant du som ett sant jag kan få kontakt med genom alla jävla mekanismer. Samtidigt är det inte den livsstil du har valt eller din fritid eller våra gemensamma genrefiktionsreferenser. Det är den här biokulturella känslan jag vill ha.
Jag önskar att du fanns på riktigt. Jag vill tro att jag skulle
kunna tycka om dig mer än jag tycker illa om kärleken.
Ursprungligen en scentext som är något förändrad inför publiceringen i Upsala Nya Tidning den 4 maj 2004.
