Jag har länge misstänkt att det finns sanningar som är så uppenbara att ingen talat om dem för mig, i synnerhet när det gäller relationer, och att mitt liv skulle vara betydligt bättre med dessa kunskaper.
Jag tror att jag kommit på det nu: Det handlar om lust. Jag har läst löpsedlarna så många gånger. Det handar om hur du tänder din partner, om mirakeltabletter och hur man håller lusten vid liv. Och jag har tänkt: ”Jävla lyxproblem. Vill man ligga med med varann så finns det väl alltid lust.”
Ja, jag svär. Och hela tiden har det handlat om belysning, musik, hur nära varandra vi sitter, vad vi druckit, hur vi klär oss och vilka roller vi spelar.
Och det handlar mycket mindre om vilka konsekvenser vi är beredda att ta. Om du vill gå omkring och undra om jag är din vän, din pojkvän, din älskare, ditt lördagsligg eller din knullkompis, om vi kommer att göra det igen, om du blir svartsjuk om jag gör det med nån annan, om jag blir svartsjuk för din skull och om du vill eller inte vill att jag ska bry mig. Vad kommer du att ångra om du gör, vad kommer du att ångra om du inte gör, vilka initiativ krävs det att du tar, låter det här samtalet som ett avslut eller försöker nån av oss bara att verka svårfångad. Vågar du visa upp mig för dina kompisar?
Nej, det är inte det det handlar om! Och sent om nätterna kommer naturen och viskar sina trakasserier i mitt öra, och numera kan jag urskilja orden.
”Så nu har du kommit på det som jag har sagt åt dig hela tiden? Vad tänker du göra med din insikt? Tänker du fortsätta trycka ner mig med dina hämningar och taffliga analyser?
Släpp sargen! Du är ett knippe döende och kött och bräckliga ben, du är en cell i min kropp och stoft i min storm. Jag föddes i det första havet och du är en sparv som en enda gång slipar sin näbb mot ett berg av diamant. Mina körtlar i din hjärna pumpar ut mina regler i ditt blod! Din sorg och lycka är direkta konsekvenser av mig!
Det är dags att du häller ut ditt överjag som en obefruktad gula i vasken. Jag beordrar dig: Släpp mig fri!”
Och jag svarar: Du är en blind och vanvettig gud med tentakler i ansiktet.
Vem som helst kan säga åt mig att ”lyssna på mitt hjärta”,
men om du hade besvärat dig med att artikulera dig lite tydligare, lite
tidigare, hade jag lyssnat.
Du ger mig fortfarande inga lösningar, du är bara en planlös
kraft som jag aldrig har valt att ha som härskare. Jag ska se vad jag
kan göra, men det vore på sin plats om du skämdes litegrann.
Om lusten och naturen är publicerad i tidskriften Ordkonst 2004:3.
