Jag strosar runt i snabbköpet och ser ett torskblock i pastahyllorna.
Vad ska man säga om torskblocken? Vad ska man säga om mjölken som surnar vid tomatkrossen, om alla stadsjeepar och om oss som inte hånglar?
Snatteri är dåligt av många anledningar som jag inte går omkring och tänker på. Samtidigt finns det en tröst. En snattad påse hallonbåtar blir uppäten, avnjuten, slukad av en amoralisk ungdom eller en passionerad kleptoman. Varje hallonbåt upplever det den blivit skapad för, fullkomligt, med all sin smak och konsistens. Den går inte förlorad.
Annat är det med torskblocket. Det har lämnats tanklöst eller placerats lömskt bland pastan av en anti-kund som kör stadsjeep och anser sig vara bättre än snattarna. Där ligger det och tinar blött medan dess torskmamma gråter i djupen och torskblocksarbetaren i torskblocksfabriken svär över sitt saboterade verk.
Summan är mindre än noll. Butiken förlorar utan att någon vinner. Mänskligheten förlorar fler liv än den vinner när en av de kolliderande bilarna är en stadsjeep. Människan förlorar hångel genom att inte hångla.
Det finns mer i det här: Stadsjeepar och bilar över huvud taget drivs på fossilt bränsle. En ändlig resurs som ställer till med mer skada ju mer den används. Torskblocken skapas i ett kretslopp som kan anses som oändligt om vi bortser från risken att arten fiskas ihjäl. I vilket fall som helst är det enskilda torskblocket en produkt av uppoffringar och ansträngningar, från djuret självt till biträdet som lägger det i frysdisken.
Hångel är oändligt och innebär bara lycka - om vi bortser från att fel hångel kan göra dig och andra olyckliga. I teorin är varje ögonblick som vi skulle kunna hångla men inte gör det ett förspillt ögonblick. Som att använda fossila bränslen, fast tvärtom.
Jag hejdar mig vid chipsen där någon har lämnat en fryst, vegetarisk moussaka. Drar jag linjerna rätt? Vad händer om jag väger in själens nonchalanta rus? Jag gör ett försök:
Tänk att rulla, vulgärt och elefantsjukt genom livets snabbköp och kasta ifrån sig det man nyss åstundat, alltmedan man förbränner ett par-tre liter per mil.
Nej, jag skriver fel. Tänk att glida fram genom tillvaron utan att hänga upp sig på enstaka kyl- och frysvarors korrekta placering. Tänk att istället nonchalant rusigt insupa naturen, kärleken, livets puls, hånglet.
Jag lägger huvudet på sned och ser in i den döende moussakans ögon. Den uppblötta, hopsjunkna pappförpackningen förvirrar mig och för en stund tror jag att det är en dinosauries blick jag möter. En drunknande apatosaurus som tyst frågar: ”När hånglade du senast, Daniel Bernhoff?”
Det är en djävla fråga, så jag svarar inte. Anklagelsen är ändå uppenbar. Om hundra miljoner år är jag inte ens ett fossilt bränsle. Ingen kommer att belöna mig för min passion för materien, för olycksstatistiken och för atmosfären.
Det här blev inte som jag tänkt mig. Jag hade tänkt fördöma all vanrespekt för detaljerna, allt slöseri av resurser, alla gärningar som ger en summa lägre än noll. I detta har det smugit sig in bitter misstanke: Det är inte personer som är sparsamma och samvetsgranna som tar tillvara på livets hångelmöjligheter.
Kanske är det sant. Jag kan också säga så här:
Om du kör stadsjeep och lämnar torskblock i pastahyllan vill
jag inte hångla med dig.
Texten var med i Upsala Nya Tidning den 22 april 2003.
