Det växer vilda smultron på den här klippan.
Vi är spröda skal som på kadmiumskadade hönsägg, proppfulla med kaloririk längtan och kolesterolklibbig lust och slemmig ånger och skam, och när vi trycker oss farligt hårt mot varandra är det bara två tunna skal som skiljer ditt känslogegg från mitt känslogegg.
Vi förtjänar bättre än så här, och samtidigt förtjänar vi inte varandra.
När du kysser mig försöker jag först koncentrera mig på känslan av dina läppar och smaken av din andedräkt. Jag vill inte tänka på att vi har en bakgrund utan varandra och en framtid tillsammans. Vi har en avgrund av bitter ensamhet bakom oss och en avgrund av familjebildande och åldrande framför oss.
Den första kvällen vi hånglade hade ditt förstahandsval gått hem med mitt reservalternativ. Du har skrutit för dina vänner om hur du fick till det med mig och jag har förtalat dig för att dölja att jag tycker om dig.
Mitt ansikte är nära ditt, men i ögonvrårna skymtar landskapet och jag är tvungen att ge efter, se mig om och ta in det. Det är svindlande.
Du tillhör den typ jag brukar tända på och jag påminner om din far. Jag har fylletrånat efter din syster och när jag berättade om min depression försökte du byta ämne till sex.
Långt innan vi började prata med varandra brukade jag stirra på dina höfter och bröst och ditt ansikte för att kunna lyfta in dig i mina fantasier när jag var trött på Anastacia och Jennifer Lopez. Och under tiden förförde du min bror av ren frustration för att jag inte såg dig.
Jag stryker fingrarna genom ditt hår och ger dig en sentimental blick. Nyss kysste du mig och snart kysser jag dig, och runt oss bränner akajernas söner det ståtliga Troja. New York ligger under ett åtta meter tjockt istäcke och svältande mutanter och underarmslånga kackerlackor drar fram genom de radioaktiva ruinerna efter vår ungdoms romantiska drömmar. Vi kommer att dö på ohyggliga sätt. Men det växer en tuva med vilda smultron där vi står, och tillsammans biter vi djupt i dem.
Smultron är publicerad i tidskriften Ordkonst 2004:3.
