Samtliga personer och relationer i den här texten är litterära. Bara könsrollerna är riktiga.
I dagarna fyller Don Quijote fyrahundra år. I dagarna har det också gått så lång tid att jag klarar av att berätta om vad jag upplevde vid den senaste Malmöfestivalen.
Varje år under festivalveckan ställs en slags karusell, en jätte med väderkvarnsarmar, vid Södertullparken. Festivalfirare betalar för att spännas fast längst ut på armarna och uppleva centrifugalkrafterna.
I somras var jag störtkär i en tjej som frågade om jag kunde tänka mig att åka. Jag svarade:
”Aldrig i helvete. Om främlingar med slips och öronsnäcka spänner fast mig i den kommer jag att berätta allt jag vet. Jag kommer att kissa ner mig och snörvla och skrika åt dem att göra detta mot dig istället för mot mig.”
Vid ett senare tillfälle förklarade hon att jag var svag och tråkig. Numera är hon tillsammans med min kollektivkompis. Livet är fullt av den här sortens berättelser.
Jag tror att det här säger något om hur det fungerar. Så
här:
Traditionellt sinnade personer ser styrka och makt som manliga egenskaper.
En kvinna värderas inte efter hur stark hon är, vare sig i formella
hierarkier, självsäkerhet, mod eller beslutsamhet. En mjäkig
men sannolikt söt kvinna kan finna kärlek och en plats i tillvaron
genom att bli lyxhustru åt en konservativ näringslivsprins.
Feministiskt sinnade, moderna, progressiva människor förkastar denna svaga kvinnoroll. Det anstår henne inte att göra sig mindre än hon är.
Det finns en fallgrop här. Man kan dra slutsatsen att progressiva människor också förkastar påbudet om manlig styrka. Det anstår honom inte att rida omkring på den spanska landsbygden och försöka utföra hjältedåd. Den svage mannen kan vinna uppskattning genom sin uppriktighet och sin ödmjukhet.
Är det här vad vår erfarenhet visar oss? Finns det människor som blir imponerade av männen som kommer ut ur sina pojkrum enbart för att ställa sig på estraden och tala om hur ocoola de är? Vem älskar oss som undrar vem som älskar oss?
Nej. Svaga män är proppar i produktionen, besvärande för dem vi beundrar och tråkiga på fester. Vi gör bäst i att förändra oss själva innan vi försöker förändra världen.
Det kanske blir bra. Det är kanske vi som kan bli starka utan att det behöver innebära att vi börjar klusterbomba muslimer eller har nån sorts sex med Monica Lewinsky. Det är vi som kan lämna plats åt dem som har bråttom, det är vi som diskuterar med målet att bli överens, inte att besegra och förnedra. Det är vi som kan vara tysta. Det är vi som inte behöver skämmas över att vi är fattiga och dåligt beresta och alldeles för nyktra och aldrig får hångla och...
Fan också. Nästa sommar tänker jag åka i den där karusellen. Jag tänker betala för att bli fastspänd och centrifugerad, och när remmarna brister och jag flyger i en båge högt över Gamla begravningsplatsen, kanalen och stadsbiblioteket kommer folk att peka och fråga: ”Är det en fågel? Är det Don Quijote?”
Men de som fortfarande när jag skriver det här är mitt folk kommer att spotta ner på friterade bananrester med glass och tappade festivalprogram, och de kommer att säga: ”Nej, det är en riktig karl”.
Tidigare version av texten publicerad i Upsala Nya Tidning den 11 januari 2005.
