Det händer att jag petar loss jox ur min tandborste. Jag ser det inte som något märkligt. Jox i tandborsten är dåligt. Sämre ju längre det sitter där.
Det är lite bökigt. Nån sorts brödpartikel kan sitta djupt inkilad mellan stråna. Man får böja isär dem ordentligt samtidigt som man petar, gärna under rinnande vatten.
Antag att det här betydde nåt. Som det är nu kan man med lite ond vilja se det som ett bevis på att jag är en petig person, men tänk om det dessutom var en uppenbar följd av att jag inte hade råd att köpa ny tandborste flera gånger i veckan.
Att peta bort rester ur tandborsten skulle vara det yttersta tecknet på ekonomisk och sannolik social misär. Bara den riktigt fattige skulle ge sig på rester ur sin egen mun för att slippa betungande tandborstutgifter. Bara de socialt isolerade skulle missunna sig att kunna visa upp en ny, fräsch tandborste varje gång vännerna kom på besök. Alla skulle veta att tandborstpetande är den yttersta formen av självförnedring.
Petandet skulle vara detsamma. Skilladen skulle vara att någon hade skapat ett kulturellt konsensus mot det.
Vem skulle denna någon vara? Skulle jag kunna möta denna människa, tränga upp honom eller henne mot en vägg och säga: Va fan?
Texten publicerades i Norrlands Varjehanda nr 7/02.
