I fyra månader nu har natten och staden varit min arbetsplats. Okej, det vore lika sant med ”gryningen och bostadsområdenas trapphus och gårdar”, men det får mig inte att låta som en urban vampyr.
Jag läser lapparna på andra människors dörrar, väcker deras katter och har åsikter om deras brevinkast. Som Ellen Ripley i Aliens använder jag tiden i hissen för att se till att tidningarna ligger rätt i min bärsele, läsa abonnentlistan och gaffatejpa ihop min pulskarbin med min eldkastare. Skillnaden är bara att jag åker uppåt och hon neråt. Och jag tänker på den medelmåttiga science fictionfilmen Moon 44. Någon har kommit på den egendomliga idén att flyga med attackhelikoptrar i dimfyllda canyons medan taniga kartläsare i kommandocentralen skriker genom radion att man måste gira babord. Jag är förstås piloten medan nattpersonalen på kontoret ger mig portkoder, leveranstider och instruktioner så att jag aldrig behöver sluta röra mig.
Gårdarna är min arbetsplats. Innan jag blev tidningsbud såg jag bara min egen och mina vänners gårdar. Resten av staden utgjordes av gator och fasader, fast jag visste att den är proppfull med avgränsade, lummiga oaser. Nu rör jag mig fritt och professionellt mellan dessa glömda världar. Om det finns dinosaurier i din stad känner tidningsbuden till det.
Trapphusen är min arbetsplats. Under en tid i somras spelade jag Silent Hill 2 om nätterna, strax innan jag rusade iväg för att dela ut tidningar i ett område med tegelbyggnader från det tidiga nittonhundratalet. I spelet kom slemmiga, förvridna varelser hasande ur skuggorna i trappor och korridorer. I verkligheten var tapeterna slitna, trapporna av knarrande trä och luften unken på ett främmande sätt. Från en dörr hördes mystisk fiolmusik varje natt. Som om det inte räckte låg ett stort, vitt monsterägg utanför just den dörren en gång när jag kom med tidningen.
En annan gång hade jag ett tvådagars sjukvikariat i ett distrikt där en gammal rival bor. Medan jag gick min runda och funderade på när jag skulle hitta exakt hans port kom jag att tänka på tjejen vi tävlade om. Hennes efternamn var Maräng (ska egentligen uttalas med långt a), och när jag fortfarande trodde att jag låg bättre till försökte jag reta henne för hur märkligt dubbelnamn hon skulle kunna ha om de gifte sig.
Och nu stod jag vid deras dörr med deras tidning i handen medan gryningen var skittyst i mina öron. Leksaker och pyttesmå skor låg ute i trapphuset. I tjugo goda sekunder grävde jag ett schakt genom tiden till vårt gamla triangeldrama och såg hur uppenbart jag var dömd att förlora. I plåten på brevinkastet stod det mycket tydligt ingraverat: Maräng Suisse.
Jag ska tillägga att jag inte tog mig tid till sånt här larv natten därpå. Tidningen skulle ju ut.
För övrigt var monsterägget inget annat än en glob från
en gatlykta som någon lagt på dörrmattan. Vad är chansen
för det?
Den här texten var med i Upsala Nya Tidning den 7 september 2004. Allt är sant.
